You Are The Air That I Breath - Chapter 12

-Vill du dansa? frågade Harry samtidigt som han reste sig upp och jag nickade. Vi gick ut mot dansgolvet och började dansa riktigt mycket men plötsligt började jag känna mig yr och illa mående. Jag märkte hur synen blev sämre och sämre och tillslut kunde jag varken se eller höra någonting, jag kände en hård smäll och allt blev svart
____________________________________________________________

Harrys Perspektiv
Jag drog med Johanna ut på dansgolvet där vi dansade ett tag och hade riktgit kul men plötsligt ser jag hur hon blir blekare och blekare. Jag tog Johannas och precis när jag skulle fråga hur hon mådde föll hon ihop. Alla runt om kring oss skrek till och  jag stod i chock. Niall och Nellie kom springandes till mig och Niall ringde ambulansen medans jag bar upp Johanna i min famn och Nelllie stod och grät hysteriskt.
-Vem av er åker med? frågade ambulans föraren och vi kom överens om att jag skulle åka med i ambulansen medans de andra tog en taxi.
Varför skulle detta hända Johanna? Vad var det egentligen som hände?
Det var bara andra dagen av turnén och Johanna är på väg till sjukhuset i ambulans? det känns inte riktigt rätt, speciellt inte när jag inte ens har hunnit berätta hur jag verkligen känner för henne. Vad skulle jag ta mig till utan henne? jag vet vi har känt varandra i kanske drygt två veckor men det känns verkligen som att vi känt varandra mycket längre än vad vi har gjort. Redan första gången jag såg Johanna på Starbucks blev jag förälskad i hennes vackra blåa ögon, hennes stora fina leende och hennes lockiga hår, hennes personlighet är helt  fantastiskt det är det allra bästa med henne, att jag kan vara mig själlv med henne och att jag imte behöver vara rädd för att göra bort mig inför Johanna, om man tänker efter så är hon nog som en kvinnlig version av mig och det känns helt fantastiskt att ha någon man gillar så oerhört mycket och som är så lik en själv. Så hur skulle det bli om hon inte klarade sig? det skulle inte gå! Hela turnén skulle bli förstörd, hela jag skulle bli förstörd. Jag kände hur tårarna brände i ögonen tillslut kunde jag inte hålla mig längre och brast ut i gråt. 
Jag satt där bredvid Johanna i ambulansen och höll henne i handen hela tiden medans mina tårar forsade nedför mina kinder.
Ambulansen stannade och jag gick ut ur bilen och gick efter ambulanspersonalen som körde Johanna på en bår, jag gick efter dem men jag var tbungen att stanna i ett väntrum för några doktorer skulle undersöka Johanna. Jag började tänka på allt igen, på hur allting skulle bli om hon inte skulle vakna upp igen. Tårarna som nyss slutat rinna började komma igen. Jag hörde hur fotsteg närmade sig och någon satte sig bredvid mig.
-Hur är det med henne? snyftade Nellie fram
-Jag vet inte svarade jag och skakade på huvudet
-Hur är det med dig då? det var Niall som undrade det när han också satte sig bredvid mig och jag skakade bara på huvudet somsvar och kort där efter kom tårarna än en gång. En man med vit rock kom ut från Johannas rum och åg på oss med en allvarlig blick, han harklade sig lite innan han sa
-Hon kommer troligtvis att klara sig men det kan dock ta ett tag tills hon vaknar, när han sa det fick jag en klump i bröstet, vadå troligtvis? så det var inte helt säkert? både jag och Nellie kollade oroligt på varandra och vi brast ut i gråt.


Nellies Perspektiv
Det här var verkligen inte rättvist! Det finns så många idioter som detta skulle kunna hända istället men inte min Johanna, varför? jag förstår inte..vad var det som hände egentligen? 
ingen av oss hade någon aning om vad som hade hänt och när vi frågade på doktorn så hade han bara skakat på huvudet och ingen av oss hade fattat ett piss. 
Jag skulle ge vad som helst för att få höra hennes dåliga skämt och hennes glädje spridande skratt.
 För bara några timmar sedan hade våra liv varit perfekta men nu..nu var det som att allting bara rasade samman, För bara några timmar sedan hade vi varit på scen, för bara några timmar sedan hade vi skrattat tillsammans och allting var som vanligt men nu, nu visste jag inte ens om jag någonsin skulle få se henne igen.
Jag satt och tänkte på alla minnen vi delar som gången när vi skulle gå hem tillsammans och det ösregnade och var kolsvart ute vi gock och som vanligt var vi väldigt oseriösa oh flamsade runt helt enkelt men plötsligt halkar jag och ramlar ner i diket, och gången när vi var på Gröna Lund tillsammans och åkte Pop Expressen jag minns att vi åkte till Give Me Everything mend Pitbull och jag känner hur något hårt träffr mitt ben, när jag kollar vad det var så ser jag att det är en potatis! gud vad vi skrattade då liksom vem tar med en potatis till grönan?
det är ju bara konstigt.
Jag var långt inne i mina tankar men jag väcktes ur dem utav att det stod en läkare framför oss.
-Jo det är så att Joha... mera än så hann läkaren inte säga när det började pipa ifrån rummet Johanna låg i och massvis med läkare och doktorer sprang in i hennes rum och smällde igen dörren.
-Nellie jag kommer inte klara mig utan henne! När Harry sa det försvann det lilla hopp jag hade kvar i kroppen och jag bröt ihop helt.
När Niall lugnat mig lite så försökte jag få fram ett svar
-Harry det kommer inte jag heller, verkligen inte! lyckades jag snyffta fram.
__________________________________________________________________-
DUN DUN DUUUUUN :O omg vad händer?? överlever Johanna? kommentera!!!! MINST 7 kommentarer så kommer nästa ikväll. jag börjar skriva på kapitel 12 NU så får ni den om ni kommenterar flitigt!

den kanske blev kort men men better than nothing right?xx
Posted By: Johanna xx