You Are The Air That I Breath - Chapter 18

-Vet du hur orolig jag har varit? frågade han och lät helt förtvivlad, jag försökte svara men jag kunde fortfarande inte få ut ett ända ord.
Några sekunder efter att de andra märkt att Harry stog och pratade med mig rusade de också fram till mig och kramade om mig.
Alla sex var helt sönder gråtna och det kändes så fel att de slösade sina tårar och energi på mig.
_____________________________________________________________________


Nellies Perspektiv
Jag rusade fram till Johanna och kramade om henne hårt.
-Hur mår du? snyftade jag fram men jag fick inget svar, jag såg på henne hur jobbigt det var att inte kunna röra på sig och inte ens kunna prata, det verkade som varje andetag var en plåga och det var riktigt jobbigt att se.
Sjuksystern kom in i rummet igen och kollade på oss med ett litet leende,
-Du får stanna över natten då du ska få lite medicin och troligtvis kommer du känna dig mycket bättre redan imorgon! När hon sa det sken hela rummet upp, det var det vi alla väntat på att få höra, att hon skulle bli bra.
Under tiden Johanna hade varit medvetslös hade allting varit så..grått men nu när hon äntligen var vaken och vi visste att hon skulle bli helt återställd så var allting nästan som vanligt.
Jag satt och kramade om Johanna hur länge som helst och Harry satt och höll i hennes hand och gav henne en puss på kinden lite då och då.

-Är du säker på att du inte vill at vi ska stana? frågade Louis Johanna och hon skakade på huvudet
-Ni behöver sova, lyckades Johanna viska fram svagt och vi nickade och gick ut från rummet.
-Det känns fel att gå därifrån..suckade jag
-Jag  håller med men Harry är ju där så hon klarar sig! sa Niall och log ett svagt leende.
Vi bestämde att killarna skulle sova i mitt och Johannas hotellrum så slapp jag vara ensam eftersom dom visste att jag tyckte det var det värsta som fanns så det kändes ganska skönt.

Harrys Perspektiv
När killarna och Nellie gått ut ur rummet la jag mig ner bredvid Johanna i sjukhussängen och pussade henne försiktigt på pannan.
Jag låg och kollade på henne en lpng stund och det såg ut som att hon låg och funderade på något sedan harklade hon sig lite och försökte prata så normalt som möjligt men det gick inte alls bra
-Förlåt, viskade hon så tyst att det knappt var hörbart.
Jag blev förvånad och helt stum, varför sa hon förlåt? det är isåfall jag somvore säga förlåt.
-Johanna...varför säger du förlåt? fick jag tillslut fram
Hon tog ett djupt andetag och tog sats för att få ut något
-Jag förstör allting, det kanske är bäst om jag bara åker hem till Sverige igen så slipper ni ställa in konserter..
-Va? Johanna lyssna, du förstör ingenting! Vi valde att ställa in konserterna för att vi bryr oss om dig inte för att vi kände oss tvungna.
Och åk snälla inte tillbaka till Sverige...turnén skulle inte bli det samma och inte jag heller, snälla lämna mig inte. Sa jag och jag kände att tårarna började dränna bakom ögonlocken, jag vill verkligen inte att hon ska läma oss.
Jag som har börjat få mer känslor för Johanna, jag måste berätta för henne men just nu kanske det inte är läge..
-Men titta på mig, jag ser helt förstörd ut! Jag kommer bli utskrattad och jag kan ju knappt få ut ett ord..hur ska jag då kunna sjunga? Viskade Johanna
-Du är vacker precis som du är, ingen skulle skratta! bara följ med på turnén och så uppträder du när du mår bättre. Sa jag och hon nickade.
Vi låg och pratade ett tag, eller jag pratade och Johanna nickade eller skakade på huvudet mest eftersom det var så amsträngande för henne att prata.
Efter tag hörde jag hur hennes andhämtning blev långsammare, jag kollade på henne och såg att hon somnat.
Jag kysste henne ömt på kinden och återgick till att fundera på hur jag skulle berätta hur jag känner men efter ett tag blev mina ögonlock tyngre och tyngre.

______________________________________________________________________
Blev ett jätte kort kapitel, ville skriva ett långt men det har hänt en liten sak så jag orkar faktiskt inte.
KOMMENTERA!!!! Om jag får minst 10 kommentarer så kommer nästa kapitel ikväll och så berättar jag om en grej.
Posted by: Johanna xx